Jag ångrar absolut inte att jag valde att fortsätta med studierna som jag påbörjade 2006 men just idag känns det motigt. Ska skriva ett skolarbete som inte framskrider det minsta. Upplever att läraren önskar att jag skulle ha fått mera ut av litteraturen än jag fått. Vet själv att jag borde ha fått ut mera av litteraturen jag läst men på något vis har jag haft svårt att ta in det jag läst. Det är svårt att fokusera när barnen finns omkring mig, ständigt frågar något när jag skall skriva eller tycker att jag är tråkig som bara sitter vid datorn. Sen finns det alltid tusen andra saker som borde göras samtidigt.
Det är kanske lite mycket att jobba heltid, vara med i olika projekt med jobbet, vara mamma och fru, studera etc. Men samtidigt vill jag göra allting, jag har själv valt det.
Det som kanske fungerar sämst är tanken på att när jag sen (om några år eller så) står där med mina magisterspapper så är lönen lika liten som nu! Skulle jag veta att lönen stiger samtidigt som min kompetens så skulle jag säkerligen försöka mera. Men alla vet vi att barnen är vår framtid och dem behöver man inte satsa på - Sipilä logik.
Största moroten är att jag studerar för att höja min kompetens, för att bli en ännu bättre pedagog och bra pedagoger behövs verkligen nu med vår korkade regering.
Så nu slutar jag klaga och sätter mig ner och skriver, ska bara kolla insta först och kanske Facebook...
