Vårt hus har en källare. En sån där mörk källare med unken lukt. En sån där det finns 1000 spindlar. Skulle jag få välja skulle jag aldrig gå ner dit. Men nu kan jag inte välja för där finns tvättmaskinen och torktumlaren så jag får snällt trappa ner, varje dag. När jag var gravid med Emil krävde jag att Anders skulle fixa källaren så jag fick en tvättstuga. Så vi köpte material och ritade upp tvättstugan. Men hur det nu var så lämnade materialet på källargolvet och jag fick fortsätta tvätta kläder med alla 1000 spindlarna som sällskap.
Nu har jag fått nog! Vi har smutskläder i alla hörn och vardagsrummet är konstant full med rena kläder, antingen på tork eller färdigvikta i väntan på att nån ska sätta dom i klädskåpet. Så i måndags åkte vi och lånade en mojäng att söndra betonggolvet med för det är tydligen steg ett i renoveringen. Men hur det nu är så har ingen hunnit med något förrän igår. Då började vi, eller tja Anders för jag skrek mest! Det första var att vi skulle lyfta ut en gammal tvättmaskin och på den fanns flera torkade spindlar. Jag totalvägrade röra maskinen utan handskar och skyddsdräkt, typ. Då hittar Anders en groda i källaren! EN GRODA!! Jag gjorde vad varenda vettig människa skulle ha gjort och gick upp och totalvägrade att gå ner. Till sist fick jag ge mig och hjälpa till. För Anders var helt säker på att grodan hoppat in när dörren stod öppen. Men helt plötsligt lockar inte tvättstugan i källaren längre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar